Vissångaren

Vid 13 års ålder blev jag inskriven i Hagsröms gitarrskola som då låg på Radiotorget, Järnbrott, Västra Frölunda.

I ett och ett halvt års tid vandrade jag genom förorten med gitarrfodral i handen och lärde mig sånger som; "Farmareflickan" och "Fia Jansson". Sedan blev jag utsläppt.

Följden blev en vissångare som fick korna att släppa surmjölk och fåglar falla döda ur träden. Inte ens persilja i öronen hjälpte.

Molomland

Ett par tre år senare fick jag, av en ren slump, höra Alf Hambes Visa i Molom på radion.

Jag drabbades av visan. Jag förstod plötsligt att det var detta jag skulle syssla med och under två års tid var det bara jag, gitarren och en stor hög med visor som gällde. Alf Hambe var husguden jämte, överraskande nog, Jan Hammarlund.

Så här efterråt kan jag se likheter även om de båda visdiktarna nog inte skulle hålla med.

Tonsättingar

Men naturligtvis ville jag skapa själv. Vad jag inte fattade då, var hur mycket arbete man bör lägga ned på såväl text som musik om man vill göra något bra.

Detta var något jag senare blev varse när jag började skriva egna visor.

Pausen

Efter några år tog jag paus från visan. Det roade mig inte att stå på scen så det blev ett litet uppehåll.

Efter en välfötjänt vila återvände jag och upptäckte att det var mycket som förändrats. Bl.a. hade det kommit många nya vissångare som var betydligt skickligare är tidigare trubadurer.

Just nu

Så är jag åter ute och spelar igen. Oftast ensam men till och från lyckas jag övertyga vännen Sabina att spela med. Och sjunger gör hon också - med den äran.

Visorna lever och så gör jag.